Ett nytt år har tagit sin början och med kommer också nyårslöftenas tid. Ett löfte som ges i nattens sena timmar och som oftast innehåller någon form av måsten för kommande år. Syftet med nyårslöftet har jag egentligen aldrig riktigt förstått. Är det för att man ska känna sig som en bättre människa? Och är man i så fall en sämre människa om man inte ger nåt löfte? Eller är det tradition som styr? Och vad är det i så fall som gör att man inte kan bryta traditionen?
De flesta löften som ges handlar om att leva mer hälsosamt, att träna mer, att sluta röka eller att gå ner i vikt. Sådana löften lägger extra börda på sin avsändare och förpliktigar mer än de förnöjer. Och oftast är det mycket svåra att hålla. För att ändra sin livstil gör man inte bara sådär i en handvändning. Då föredrar jag löften i stil med en god väns idé: att bli bättre på att ta livet med en klackspark. d v s att våga förlora kontrollen. Dessa löften kan visserligen bli ett måste de också, men är inte lika förpliktigande utifrån ett individuellt perspektiv. De innefattar inte heller någon kroppslig förändring som kan vara svår att genomföra i det långa loppet.
Men om man ser nyårslöften litegrann som vallöften, kanske innebörden inte blir lika förpliktigande? Då blir löftet mer en önskan om något, eller en viljeinriktningen för framtiden. För så ska ett vallöfte ses – inte som något påtvingat – utan som en önskan om gynnsamma förändringar. Vallöften förutsätter vinst. Utan vinst – ingen regeringsmakt och därmed ej heller en möjlighet att infria löftena. Vallöften förutsätter också inflytande, även om vinst uppfyllts. Utifrån detta bör vallöften vara realistiska och därmed genomförbara. Detta kan också appliceras på nyårslöften.
Med andra ord, är det realistiskt att lägga fler måsten på mig själv inför det nya året? Eller är det bättre att ta dagen som den kommer och bara vara? Varför måste livet gå ut på att planera framåt, varför kan det inte räcka med att bara vara i nuet?
Nåväl, det var bara några tankar inför framtiden. Eftersom jag förespråkar valfrihet, är det förstås i slutändan upp till var och en. Och jag önskar givetvis alla en riktigt god fortsättning på 2012!
Kristina Östman