Vi skriver idag första advent och väntan till julen har således inletts. Visserligen är det svårt att få några egentliga julkänslor när det är tio grader varmt och regnet öser ner. Samtidigt infinner sig en viss förväntan i takt med att det becksvarta mörkret nu lyses upp av allehanda adventspynt i form av stjärnor, ljusstakar och granar med ljus i. En liten tröst i mörkret.
Samtidigt känner jag mig så innerligt lyckligt lottad. Jag har ett varmt, skönt hus att bo i, jag har mat på bordet och jag har en underbar familj och underbara vänner omkring mig. Jag kan alltså se fram emot jultiden med förhoppningar och glädje. Det är dock inte alla förunnat att ha sådan tur som jag. Och mina tankar går ut till alla dem som har fått en annan lott i livet.
För juletiden och advent är också ett tillfälle till eftertanke och solidaritet gentemot min nästa – oavsett om denna befinner sig i Sverige, eller i något annat land. Jag vill gärna göra något för andra i juletiden, men ibland är det svårt att veta hur. Jag lider med alla de barn som har det svårt i världen och här hemma. De som inte ser fram emot julen, utan snarare har en klump i magen. Det borde inte få vara så.
Att skänka en slant kan vara en väg att gå, men egentligen skulle jag hellre vilja sprida kärlek. Det kanske räcker med ett extra leende, eller att se andra som har det svårt. Jag tror ingen vill bli tyckt synd om, men att bry sig om varandra är extra viktigt under denna tid. Att se varandra och att räcka ut en hand till sin nästa kan vara nog så viktigt. Ingen ska behöva känna sig så ensam att livet blir för tungt. Och alla barn borde få en jul full av glädje. Och finns det nåt sätt jag kan bidra så vill jag göra det.
Det är egentligen helt otroligt att vi redan har avverkat 12 dagar av det nya året! Hur kan det bara rusa förbi sådär? Själv har jag delat min tid mellan mina studier och familjelivet och jag kan utifrån detta konstatera att jag ändå är rätt nöjd med livet just nu. Jag har så mycket att vara tacksam för och jag har underbara barn som förgyller mitt liv enormt.
Nu stundar ett nytt år med nya möljigheter. Personligen skulle jag under detta år vilja fokusera på omtanken om andra. Och utifrån detta kom jag och tänka på en mailkonversation som florerat bland några av mina vänner. Inför julen var det nämligen flera som mottog utskick från olika hjälporganisationer med önskemål om att mottagaren ska stödja verksamheten genom ekonomiskt bidrag. Detta må vara behjärtansvärt ur viss synvinkel, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över det faktum att problemen i samhället och världen inte slutar för att vi skänker pengar. Möjligen lättar våra samveten för en stund i tron att vi genom vårt ekonomiska bidrag har underlättat för andra människor. Samtidigt kommer det ena efter det andra larmet om förskingring av pengar inom olika välgörenhetsorganisationer, se t ex http://svt.se/2.22620/1.1971388/rattegang_mot_roda_korset-chef?lid=senasteNytt_1765014&lpos=rubrik_1971388
Jag tror att vi måste tänka ett steg längre när det gäller att rå om varandra. Ett startsteg är att se varandra, det kan räcka med ett leende, eller att vi säger hej. Ett annat sätt är att räcka ut en hand, vare sig via Väntjänsten, som kontaktperson eller på annat liknande sätt. Att ta sig tid att åka på det där besöket till någon man vet är ensam är också ett sätt att visa omtanke. Att våga säga ifrån till någon som beter sig illa är ytterligare ett.
Det ska bli intressant att se om min idé om att vara rädda om varandra kan få genomslagskraft hos andra. Det kostar så lite att bry sig, så varför inte försöka?
Kristina Östman