Krostmans hörna

Om precis en vecka tillträder jag som ombudsman för Centerpartiet och Centerkvinnorna i Västmanlands län. Jag känner mig oerhört hedrad och utvald för detta uppdrag och ser verkligen fram emot mitt tillträde. Samtidigt funderar jag en hel del kring vad min roll ska vara och hur jag på bästa sätt kan lyfta fram Västmanland och Centerpartiets roll.

Jag ser mig själv lite som spindeln i nätet, där det verkligen gäller att hålla tungan rätt i mun. Detta är dock en roll som jag har stor erfarenhet av sedan tidigare och som jag trivs med. Jag ser redan nu förbättringspotential, men också svårigheter utifrån gällande förhållanden i länet.

Vi står inför många utmaningar, såsom bland annat föryngringsproblematik och många små kämpande kommunkretsar. Jag hoppas jag kan vara ett gott stöd för våra medlemmar och att jag kan vara till hjälp där så behövs. Jag hoppas även att de idéer jag har om förnyelse emottas på ett bra sätt och att samarbetet blir gott.

Trots att tillträdet är en vecka framåt, har redan mailboxen börjat fyllas. Det är allehanda politiska utspel, strategier och annat smått och gott. Det känns bra att riksorganisationen är på topp. Utmaningen blir att föra ut dessa budskap till kretsar, avdelningar och medlemmar.

Jag vet inte vilka förväntningar som finns därute och jag vet inte om jag kommer att kunna infria dem alla. Men jag hoppas i alla fall att jag i mitt arbete ska göra medlemmarna stolta igen. Och att jag framförallt kan väcka slumrande entusiasm och engagemang.

Hur kan man bo moraliskt som riksdagsledamot? Frågan aktualiseras av föregående veckas ”scoop”, där Aftonbladet avslöjade Annie Lööfs ”listiga” bostadsklipp. Trots Annie Lööfs eget eminenta svar på artikeln, har frågan om vad som är moraliskt riktigt kommit upp? Ska en riksdagsledamot bo på den ort han eller hon representerar, eller ska dennes bostadsort sammanfalla med arbetsorten?

I kommentarer till både Aftonbladets artikel och Annie Lööfs eget bloggsvar, är det inte frågan om vad som är juridiskt rätt som lyfts fram, utan vad som är moraliskt i frågan. Jag utskönjer egentligen två olika huvudspår i denna debatt, dels de som anser att Annie ska bo med sin man hela tiden, dels de som anser att eftersom hon bor med sin man i lägenheten i Sthlm, är det att betrakta som hemma och därför ska inget traktamente eller hyresbidrag utgå.

Det är alltså en fråga om var man har sin familj och hur ofta man bor hos den som är problemet. Detta resonemang förefaller mig en smula omodernt. Slutsatsen blir nämligen att så länge Annies man bor i Värnamo och hon då och då kommer hem dit, så är det okej. Men eftersom han har valt att göra karriär i Sthlm och de då bor tillsammans i den lägenhet som finns där, så är det fel. Samtidigt finns de som vill att Annie ska bo med sin man hela tiden. Hur man än vrider och vänder på saken blir det i så fall moraliskt fel.

Våra riksdagsledamöter är valda på mandat från olika regioner i Sverige, och bör lämpligen ha sin hemmabas i respektive region. Detta för att de bl a ska kunna hålla kontakten med sin valkrets och sina väljare. Så har även Annie Lööf – en egenbetald lägenhet i Värnamo. Hur mycket tid hon spenderar där, eller om hon bor hos sjuka svärföräldrar, är faktiskt inget som någon annan har med att göra. Dessutom vet varje människa som någon gång bott i en hyreslägenhet att vissa grannar ser man aldrig, men likväl bor de där. Så den aspekten – att grannen inte sett henne på ett tag – är inget hållbart argument, varken juridiskt eller moraliskt.

En stor del av riksdagsledamotens tid spenderas naturligtvis i Stockholm, då vår riksdag är placerad där. För att närvara i detta arbete, kan vi antingen ha riksdagsledamöter som pendlar varje dag, eller riksdagsledamöter med bostäder på plats. Annie tillhör de sistnämnda och sedan en tid tillbaka har även hennes man bott i hennes lägenhet. I samband med att hennes man flyttade in i lägenheten meddelade vår egen riksdagsförvaltning att hon kunde välja att ha kvar hela ersättningen, eftersom hon i sitt uppdrag som riksdagsledamot behövde två lägenheter. Hon valde dock själv att endast acceptera halvt bidrag, då hennes man står för andra halvan. Inga konstigheter där och helt enligt riksdagsförvaltningens reglemente.

Annie Lööf har alltså inte lurat någon, inte fuskat och heller inte brutit mot gällande reglemente. Så vad är egentligen problemet? Är det den gamla jantelagen som spökar? Eller är det någon moraltant som tycker att kvinnor ska vara hemma hos sina män och inte ränna runt och arbeta? För jag undrar ändå om samma problematik och moraldiskussion hade uppstått om det istället gällde en man?

Jag har ställt frågan förut – och jag gör det igen – varför får inte kvinnor i detta land vara starka, framgångsrika och målinriktade? Varför måste vi alltid gotta oss i att en framgångsrik politiker minsann inte anses göra allt rätt?

Just nu känns det som om jag befinner mig i ett slags vänteläge inför det som komma skall. I det minsta perspektivet är väntan på att mina barn ska hämtas på dagis (vilket kan vara nog så viktigt), i ett medelperspektiv finns väntan på svärmors 60-års fest. Sen har vi förstås väntan på att börja jobba om ca 1,5 vecka, eller varför inte väntan på studieresan med nämnden den 20-22 september. Jag väntar också på partistämman och resultaten därifrån.

Att vara i vänteläge är både bra och dåligt. Bra för att väntan och längtan ger en längre njutningsperiod, dåligt för att tiden i detta läge lätt slösas bort till i slutändan ingenting. För när man väntar på något är det lätt att missa värdefulla upplevelser i sin närhet.

…hade han med största sannolikhet ansetts vara en stor och framgångsrik ledare.  Att vara bestämd, målinriktad och principfast anses nämligen som goda egenskaper hos en man. Att i tuffa tider – vare sig det gäller ekonomiska eller geopolitiska rabalder – kunna fatta svåra beslut, är självklarheter hos starka, manliga ledare.

Men nu var ju inte Margaret Thatcher en man, utan en kvinna. Och plötsligt värderas hennes personliga ledaregenskaper som  något negativt. För så ska ju inte en kvinna agera, eller? En kvinna som är vet vad hon vill och som dessutom vågar  ta för sig blir ofta benämnd som bufflig, egocentrisk och bitchig. En sådan kvinna möter misstro och utsätts tyvärr för rykten och baktalning – inte minst av andra kvinnor.

Är detta ett modernt förhållningssätt? Har vi inte kommit längre i vår utveckling? Varför kan inte kvinnor som vågar ta för sig och ställa krav bemötas på samma sätt som män?

Jag tror att det dels handlar om rädsla och avundsjuka, dels om tradition och värderingar i samhället. Många av oss har växt upp i tron att förmågan att ta för sig är könsbestämd. Och även om vi själva inte håller med och kämpar för det motsatta, går samhällets utveckling fortfarande trögt på området.

Personligen, beundrar jag människor som vågar ta för sig och som vet vad de vill. Jag är själv en sådan. Jag försöker också stärka andra människor som besitter dessa egenskaper – även om det ibland är svårt. Men vi vinner inget på att tävla med varandra och betrakta varandra med misstro. Istället bör vi stärka varandra – särskilt vi kvinnor som vet vad vi vill och som visar detta! Förebilderna är tyvärr få – och de som finns är ofta nedgjorda och bespottade. Men detta ska vi inte se som ett hinder, utan som ytterligare ett bevis på att vi måste stå starka tillsammans och inte vika ned oss för dem som tvivlar omkring oss.

Så var det klart! Valberedningens nomineringar till partiordförande, presidium och styrelse har presenterats och jag kan glatt konstatera att det är många duktiga och väl valda centerpartister som föreslås. Extra glad är jag förstås över att Annie Lööf föreslås bli partiordförande – inte minst eftersom jag velat se henne i topp ända sedan första gången jag mötte henne!

Men ett partis framgångar kan inte bara uppnås utifrån en persons egenskaper. Det är vi alla tillsammans som måste jobba hårt för att lyfta Centerpartiet ur dess nuvarande position. Men visst är det bra med starka personligheter i framkanten. Personligheter som alla tillför olika delar till helheten och som kan inspirera oss andra att göra vårt yttersta för att åstadkomma valvinst 2014.

Styrelsen har bra bredd utifrån både geografi, ålder och erfarenheter. Samtidigt hade det ju varit extra inspirerande och roligt om någon västmanlänning funnits med. Visserligen kan vi räkna in vår representation via Fredrick Federley, som ju faktiskt härstammar från Kungsör. Men utöver detta är det glest med representation.

Valberedningens val är dock  förståeligt med tanke på hur läget i länet är just nu – ett läge jag själv hoppas kunna förändra framöver. Det behövs mer gnista och entusiasm i vårt län för att därigenom ge ork till nya, och nygamla, krafter att komma igen. Jag är dock övertygad om att Västmanland kan komma igen och att stödet från den föreslagna partistyrelsen blir ovärderligt i detta arbete. Själv ska jag göra mitt yttersta för att skapa goda kontakter och god samverkan med den nya styrelsen. Och förhoppningsvis kan min egen entusiasm och kämparglöd sprida sig vidare genom länet som ringar på vattnet. I så fall är vi en bra bit på väg mot valvinst 2014.

Det är med viss bävan jag skriver detta inlägg om mitt förbesök på nya jobbet som politisk sekreterare vid Landstinget i Västmanlands län. Förra gången det så begav sig slutade det ju med både missförstånd, utanförskap och misstro. Dessutom var jag nära att förlora jobbet – och ändå vågar jag sticka ut hakan igen och skriva ned mina intryck från dagens besök.

Jag anlände en kvart för tidigt – ville ju gärna vara i god tid  - och fick därför förmånen att vara med en kort stund under förmiddagsfikat. Där blev jag också introducerad för några av mina kommande kollegor. Efter fikat blev det ett kort stopp i kontorskorridoren och flera hälsningar, innan jag var med på ett förmöte inför landstingsstyrelsen. Mitt första intryck av mina blivande kollegor är att de är en samling trevliga och kompetenta människor, som jag tror kommer att berika mitt arbetsliv och ge mig många nya erfarenheter.

Jag imponerades av mötets effektivitet, där i stort sett varje ärende avhandlades i samförstånd. Några begrepp var givetvis nya, men många av ärendenas karaktär kände jag igen från min tid som nämndsekreterare för äldrenämnden i Västerås kommun. Skönt! Då blir det inte bara nytt att lära in.

Efter mötet, blev jag inviterad till lunch, vilket jag gladeligen tackade ja till. Vis av erfarenhet vet jag att det alltid är bra att vara med så mycket som möjligt i de sociala formerna på en arbetsplats, då även dessa tillfällen skapar bra grogrund för samarbete.  Extra trevligt var att min blivande arbetsledare – Birgitta Andersson – generöst bjöd på lunchen. Det tackar jag naturligtvis särskilt för.

Efter några korta avstämningar efter lunchen, tackade jag för mig och vandrade sedan ut i solen. Det känns lovande att mitt första möte med min nya arbetsplats gick bra och jag är övertygad om att det kommer att bli både roligt och lärorikt att jobba med dessa fantastiska människor.

Efter sommarens datorkrasch och köp av ny dator har jag inte förrän nu lyckats skriva i bloggen igen. Tyvärr verkar inte Internet Explorer 9.0 vara kompatibelt med bloggdelen i centerpartiet.net. Men nu har jag fått Google Chrome och nu funkar allt. Så nu kör vi igen!!!

Fredagen den 26 augusti var Annie Lööf på besök i Västerås för att berätta om sig själv och möta frågor från medlemmarna. Som den trogne ”Anniesupportern” jag är, var jag naturligtvis på plats. Min eviga tro på Annies förmåga att leda Centerpartiet mot nya, oanade höjder stärktes ytterligare efter mitt personliga möte. Annie är inte bara en stark mediapersonlighet, hon besitter också mängder av kunskap och en förmåga att verkligen lyssna på andra och höra det som sägs. Hon är också trevlig och energigivande och jag blev glad och upplyft av att träffa henne.

Självklart passade jag på att föreviga mitt möte med den person som jag hoppas kommer väljas till vår nästa partiledare:

Kristina Östman och Annie Lööf, 2011-08-26

Jag vet, jag är urusel just nu på att skriva i denna blogg. Men det är så att jag befinner mig i läget att jag lagt för mycket uppgifter på för lite tid och därför blivit dålig. Har ju haft yrsel ett bra tag och det beror förmodligen på att jag varit överambitiös och trott att tiden skulle räcka till mycket mer än den faktiskt gör.

Så nu måste jag sålla i åtaganden och ta hand om mig själv. I detta ingår både eget tänkande och planerande och också förhållningsorder och behandling. Lägger således styrelsearbetet i kretsstyrelsen på is under minst sommaren och ägnar mig framförallt åt mitt uppdrag som ersättare i tekniska nämnden istället. För det vill jag inte ge upp!

Trodde nog att tiden skulle räcka bättre till när jag blev student, men har insett att det inte var så. Det är dock inte så lätt att lägga om livet och prioriteringarna. Men, men jag gör mitt bästa och under tiden kan det hända att det blir dåligt med inlägg på denna sida. Men, håll ut. Jag lovar ett spännande inlägg om digital allemansrätt så snart min skoluppgift är godkänd.

Centerpartiet lanserar förnyelsegrupper för att få igång diskussioner om framtidens politik. Ett bra initiativ när det gäller att förnya politiken och hitta tillbaka till väljarna. Tyvärr tycks personlig prestige stå i vägen för fullkomlig framgång. Jag tror nämligen inte att det bara räcker med att förnya politiken. Vi behöver också ny energi och engagemang för att, med rätt retorik, föra fram vår politik till väljarna. Opinionsundersökning efter opinonsundersökning visar att väljarna sviker. Det går sämre och sämre för oss. Ska vi då bara sticka huvudet i sanden och låtsas som om vi inte ser vad som händer? Ska vi inte försöka göra något oväntat och drastiskt som för oss tillbaka till medialjuset? För visst spelar det stor roll vem eller vilka som syns mycket i media och vilket genomslag detta får i opinionsundersökningar. Många av våra förslag blir också anonyma – eller fångas upp av andra partier. Vi är helt enkelt osynliga. I ett sådant läge måste personlig prestige läggas åt sidan för partiets bästa. Vi behöver förnyelse på alla plan och vi behöver det snabbt. Annars riskerar vi minst lika lång uppförsbacke som vi hade inför valet 2010.