Kära läsare! Som du säkert har märkt har frekvensen på nya inlägg minskat anmärkningsvärt på denna blogg. Detta är beklagligt – jag vet, men just nu har jag det lite svårt med att få livspusslet att gå ihop. Jag vill gärna engagera mig och driva politiska frågor, men orken finns inte riktigt där till att göra just detta.
Borde jag varit förberedd? Tja, det fanns många som redan tidigt påstod att det inte går att kombinera ett aktivt politiskt liv med att samtidigt vara småbarnsförälder. Jag slog själv bort detta med kommentarer såsom att det visst borde gå och att politiken borde föregå med gott exempel när det gäller att få livspusslet att gå ihop. Men sen har det liksom ändå blivit så att det är svårt att få allt att gå ihop. Tiden räcker inte till och stressen äter upp mig inifrån.
Ställer jag orimliga krav på mig själv? Förmodligen. Jag vill så mycket och har så många idéer som jag vill driva. Men jag vill också ha tid för återhämtning och tid med man och barn. Det är så lätt att slukas upp av det politiska engagemanget. Och ju mer man bryr sig, desto mer tid går det åt.
Har jag lösningen? Nä, i dagsläget har jag inte det. Jag har fortfarande inte hittat balansen i livet. Jag vet inte vad jag ska välja bort för att få ner stressnivån till en rimlig nivå. Jag känner mig fortfarande lite lost.
Men där har du som läsare i alla fall en förklaring till varför det inte kommer så många blogginlägg just nu.
Ett nytt år har tagit sin början och med kommer också nyårslöftenas tid. Ett löfte som ges i nattens sena timmar och som oftast innehåller någon form av måsten för kommande år. Syftet med nyårslöftet har jag egentligen aldrig riktigt förstått. Är det för att man ska känna sig som en bättre människa? Och är man i så fall en sämre människa om man inte ger nåt löfte? Eller är det tradition som styr? Och vad är det i så fall som gör att man inte kan bryta traditionen?
De flesta löften som ges handlar om att leva mer hälsosamt, att träna mer, att sluta röka eller att gå ner i vikt. Sådana löften lägger extra börda på sin avsändare och förpliktigar mer än de förnöjer. Och oftast är det mycket svåra att hålla. För att ändra sin livstil gör man inte bara sådär i en handvändning. Då föredrar jag löften i stil med en god väns idé: att bli bättre på att ta livet med en klackspark. d v s att våga förlora kontrollen. Dessa löften kan visserligen bli ett måste de också, men är inte lika förpliktigande utifrån ett individuellt perspektiv. De innefattar inte heller någon kroppslig förändring som kan vara svår att genomföra i det långa loppet.
Men om man ser nyårslöften litegrann som vallöften, kanske innebörden inte blir lika förpliktigande? Då blir löftet mer en önskan om något, eller en viljeinriktningen för framtiden. För så ska ett vallöfte ses – inte som något påtvingat – utan som en önskan om gynnsamma förändringar. Vallöften förutsätter vinst. Utan vinst – ingen regeringsmakt och därmed ej heller en möjlighet att infria löftena. Vallöften förutsätter också inflytande, även om vinst uppfyllts. Utifrån detta bör vallöften vara realistiska och därmed genomförbara. Detta kan också appliceras på nyårslöften.
Med andra ord, är det realistiskt att lägga fler måsten på mig själv inför det nya året? Eller är det bättre att ta dagen som den kommer och bara vara? Varför måste livet gå ut på att planera framåt, varför kan det inte räcka med att bara vara i nuet?
Nåväl, det var bara några tankar inför framtiden. Eftersom jag förespråkar valfrihet, är det förstås i slutändan upp till var och en. Och jag önskar givetvis alla en riktigt god fortsättning på 2012!
Kristina Östman