Krostmans hörna

Vi skriver idag första advent och väntan till julen har således inletts. Visserligen är det svårt att få några egentliga julkänslor när det är tio grader varmt och regnet öser ner. Samtidigt infinner sig en viss förväntan i takt med att det becksvarta mörkret nu lyses upp av allehanda adventspynt i form av stjärnor, ljusstakar och granar med ljus i. En liten tröst i mörkret.

Samtidigt känner jag mig så innerligt lyckligt lottad. Jag har ett varmt, skönt hus att bo i, jag har mat på bordet och jag har en underbar familj och underbara vänner omkring mig. Jag kan alltså se fram emot jultiden med förhoppningar och glädje. Det är dock inte alla förunnat att ha sådan tur som jag. Och mina tankar går ut till alla dem som har fått en annan lott i livet.

För juletiden och advent är också ett tillfälle till eftertanke och solidaritet gentemot min nästa – oavsett om denna befinner sig i Sverige, eller i något annat land. Jag vill gärna göra något för andra i juletiden, men ibland är det svårt att veta hur. Jag lider med alla de barn som har det svårt i världen och här hemma. De som inte ser fram emot julen, utan snarare har en klump i magen. Det borde inte få vara så.

Att skänka en slant kan vara en väg att gå, men egentligen skulle jag hellre vilja sprida kärlek. Det kanske räcker med ett extra leende, eller att se andra som har det svårt. Jag tror ingen vill bli tyckt synd om, men att bry sig om varandra är extra viktigt under denna tid. Att se varandra och att räcka ut en hand till sin nästa kan vara nog så viktigt. Ingen ska behöva känna sig så ensam att livet blir för tungt. Och alla barn borde få en jul full av glädje. Och finns det nåt sätt jag kan bidra så vill jag göra det.