Det har hänt igen. Det ofattbara. Ett barn som dödats och som inte längre finns. Ett barn som nyss lekte och hade roligt, men som sedan mötte ett ofattbart öde. Jag kan inte förstå. Jag orkar inte förstå. Jag blir bara så ledsen att det värker i hjärtat. Tårarna rinner sakta nerför min kind. Hur ska vi kunna förstå denna händelse? Eller alla andra som skakat vårt land de senaste månaderna. Det är så ofattbart att ett litet oskyldigt barn ska behöva sätta livet till.
Och jag är ju ändå bara en utomstående. Jag har inga egna personliga band till detta barn. Jag kan inte förstå hur de anhöriga känner. Det är nog många varför och många om inte. Men innerst inne vet de alla att inget kan få barnet att komma tillbaka. Det känns så onödigt. Ett slöseri med livet.
Och frågorna hopar sig. Kunde något gjorts annorlunda? Varför var det ingen som såg? Och de som såg, kunde de ha gjort mer? Det är ingen idé att skuldbelägga eller kräva ansvar. Det får inte barnet att komma tillbaka. Men vi måste kunna lära oss något, så att inte fler barn behöver sätta livet till.
Jag tror på mer omsorg om varandra. Vi måste våga bry oss om varandra i tillvaron. Sträcka ut en hand då och då och visa värme. Inte välgörenhet som kräver tacksamhet, utan ett varmare klimat där omsorg och omtanke präglar livet. Vi måste våga se varandra. Inte med pekpinnar om rätt och fel, utan med kärlek för vår nästa.
Det är fint med blommor och ljus efter en tragedi, men det är än viktigare att finnas där och bry sig om så länge livet fortfarande pulserar. Det är en tanke att bära med sig i vardagen. Ju mer kärlek vi ger varandra, desto mer kärlek blir det, för kärleken kan inte ta slut.
I dagens Västmanlands läns tidning (7/10) har jag en debattartikel om serveringen av lättmjölk i skolan:
Återinför mellanmjölken i förskolan!
”Mamma, varför får vi mjölk som smakar vatten på dagis?” frågar mina barn. Frågan kommer av att förskolan numera serverar lättmjölk, i stället för mellanmjölk. Orsak: Livsmedelsverkets riktlinjer om begränsat intag av mättat fett hos barn.
Fyraåringar rekommenderas att dricka 0,5 liter mjölk per dag. Detta motsvarar 1,65 g mättat fett för lättmjölk och 4,9 g mättat fett för mellanmjölk. Utelämnat ur ekvationen är smakskillnaden mellan de olika mjölkslagen. Därmed riskeras att barn dricker mindre mängd mjölk än vad som rekommenderas.
En annan bieffekt är att barnen redan i tidig ålder tränas att undvika fett i maten, något som på lång sikt kan öka ätstörningar hos barn.
Att på kort sikt ”tjäna” 3,25 g mättat fett per dag är inte ett tillräckligt bra argument för att behålla lättmjölken. Därför bör mellanmjölken återinföras.
Tycker att det är skrämmande att man redan i tidig ålder tar bort produkter för att de innehåller fett. Visst ska förskolan föregå med gott exempel, men lättmjölken är ju inte ens en naturlig produkt! Hoppas på åtgärder efter denna debattartikel.
Jag vill ha en varierad natur, där mångfald är ledordet. Ängsmarker som växer igen är inte förenligt med denna önskan. Att bevara ängens biologiska mångfald är en vikig del av Sveriges klimatarbete. Biologisk mångfald bygger upp jordens ekosystem och utan en rik mångfald kan naturen inte hantera klimatrelaterade kriser. Ängen är en artrik och exklusiv naturtyp som skapats genom århundraden – eller till och med tusentals år – av hårt och noggrant arbetande bönder.
Men varför skulle våra ängsmarker växa igen?
En förutsättning för att ängsmarkerna frodas är att någon sköter om dem. Detta görs till stor del av våra bönder, genom djurhållning. Att överge ängen som betesmark innebär att buskar och träd ges fritt spelrum. Detta får i det långa loppet till följd att markens artrikedom försvinner.
Finns det ett reellt hot om att djurhållningen kan försvinna?
Senaste igår gav ytterligare en djurägare i länet upp drömmen om djur på egen gård (VLT 3 oktober 2011). Detta efter att återigen ha drabbats av vargattack på fåren – och till följd av detta mött oförstånd från både myndigheter och allmänhet. Trots väl fungerande elstängsel, miste flera får livet eller blev så svårt skadade (och liggandes i plågor) att de måste avlivas.
Döda och avlivade får från vargattacken i Rörbo
I Västmanland finns idag flera vargrevir. I Skultunareviret, vars vargar tros ligga bakom attacken i Rörbo, har antalet vargar utökats med sju eller åtta valpar. Det finns alltså 10 vargar i området.
Har inte djuren rättigheter?
Vems rättigheter pratar vi om? Ska vi tillåta hur många vargar som helst även om detta innebär att de ger sig på tamdjur? Och har inte dessa djur några rättigheter? De får som utsattes för vargattacken natten till måndag har ju faktiskt både utsatts för stress och exterma plågor. Ett rent djurplågeri. De har i många fall hetsats till att kasta sig över fungerande elstängsel (=elstötar) mot en säker död eller plåga från vargar som attackerar. Och när de väl attackerats är det få av dem som faktiskt avlidit direkt. Istället handlar det om djur som får ligga i timmar och plågas. Knappast nåt som kan vara försvarbart ur djurens synvinkel.
Vågar vi bo på landsbygden?
Vargen attackerar inte människor sägs det. Inte än i alla fall. Men vad ska människor på landsbygden leva av om de inte kan ha en gård och veta att deras djur är säkra? Och vad händer med närodlad mat om våra djurgårdar försvinner? En levande landsbygd förutsätter att också de människor som bor och verkar där trivs och slipper ständig oro. De gör ett ofantligt stort jobb i att bevara vår biologiska mångfald. Och istället för att bemötas med misstro, borde vi göra vårt yttersta för att underlätta deras tillvaro. Även om det innebär att skjuta en och annan varg ibland.
Läs gärna vad min centerpartistiske kollega i Sala – Mikael Jonsson – skriver i frågan: http://politiskvardag.blogspot.com/2011/10/lidande-i-rott-pa-vitt-i-vargens-spar.html
Kristina Östman