…hade han med största sannolikhet ansetts vara en stor och framgångsrik ledare. Att vara bestämd, målinriktad och principfast anses nämligen som goda egenskaper hos en man. Att i tuffa tider – vare sig det gäller ekonomiska eller geopolitiska rabalder – kunna fatta svåra beslut, är självklarheter hos starka, manliga ledare.
Men nu var ju inte Margaret Thatcher en man, utan en kvinna. Och plötsligt värderas hennes personliga ledaregenskaper som något negativt. För så ska ju inte en kvinna agera, eller? En kvinna som är vet vad hon vill och som dessutom vågar ta för sig blir ofta benämnd som bufflig, egocentrisk och bitchig. En sådan kvinna möter misstro och utsätts tyvärr för rykten och baktalning – inte minst av andra kvinnor.
Är detta ett modernt förhållningssätt? Har vi inte kommit längre i vår utveckling? Varför kan inte kvinnor som vågar ta för sig och ställa krav bemötas på samma sätt som män?
Jag tror att det dels handlar om rädsla och avundsjuka, dels om tradition och värderingar i samhället. Många av oss har växt upp i tron att förmågan att ta för sig är könsbestämd. Och även om vi själva inte håller med och kämpar för det motsatta, går samhällets utveckling fortfarande trögt på området.
Personligen, beundrar jag människor som vågar ta för sig och som vet vad de vill. Jag är själv en sådan. Jag försöker också stärka andra människor som besitter dessa egenskaper – även om det ibland är svårt. Men vi vinner inget på att tävla med varandra och betrakta varandra med misstro. Istället bör vi stärka varandra – särskilt vi kvinnor som vet vad vi vill och som visar detta! Förebilderna är tyvärr få – och de som finns är ofta nedgjorda och bespottade. Men detta ska vi inte se som ett hinder, utan som ytterligare ett bevis på att vi måste stå starka tillsammans och inte vika ned oss för dem som tvivlar omkring oss.
Kristina Östman