Krostmans hörna

Just nu pågår statsministerns presskonferens, där den nya centerpartistiska laguppställningen presenteras. Något överraskande tog Annie Lööf själv näringsministerposten, istället för den tippade miljöministerposten. Detta kommer förmodligen av det faktum att man som miljöminister spenderar mycket tid utomlands, vilket är svårt när man också ska vara partiledare. Annie Lööf tar även över de regionala tillväxtfrågorna från Anna-Karin Hatt. Anna-Karin blir istället IT- och energiminister. Ny miljöminister blir Lena Ek, tidigare EU-parlamentsledamot. Lena är genom sina år i EU-parlamentet ett väl etablerat namn i Europa, vilket jag tror kan underlätta hennes arbete. Dessutom sitter Eskil Erlandsson kvar som landsbygdsminister – ett bra val tycker jag. Vi fåralltså en – i mitt tycke – framåtsträvande, ambitiös och duktig laguppställning.

Laguppställningen blir alltså:

• Annie Lööf, närings- och regional tillväxtminister
• Anna-Karin Hatt, IT- och energiminister
• Lena Ek, miljöminister
• Eskil Erlandsson, landsbygdsminister

Däremot blev det tack och adjö, som väntat, till Maud Olofsson och Andreas Carlgren. Förhoppningen är att de istället får andra, spännande uppdrag att arbeta vidare med.

Själv ser jag fram emot en tydligare centerpartistisk politik, där vi ställer mer krav på att våra eminenta idéer får mer plats i alliansregeringen.

Under gårdagen gjorde jag min premiärtur som cyklist till jobbet. Jag cyklade då från Tillberga till Centrallasarettet i Västerås – en sträcka på ca 10 kilometer. Hela cykelturen tog 40 minuter i lagom takt. Självklart var det jobbigt, men också uppfriskande. Inget man gör varje dag kanske – men gärna en dag i veckan om det är möjligt. Dock blev jag hämtad efter jobbet så att jag slapp cykla hem. Det får vara någon måtta på hur mycket man kan orka med första cykeldagen.

Genom att cykla till jobbet kunde jag slå flera flugor i en smäll. Förutom att jag själv fick både frisk luft och motion, samtidigt som jag sparade på vår gemensamma miljö, gavs jag även tillfälle att studera min cykelväg, vilket är nyttigt för att kunna komma med förbättringsförslag.

Min förhoppning är att jag ska kunna cykla en dag i veckan – och då både fram och tillbaka. Självklart med hjälmen på för min egna säkerhet.

I skuggan av den stora ”resa” som partiet står inför, har jag själv varit iväg på en annan resa – en resa med tekniska nämnden i Västerås. Tisdag till torsdag for vi nämligen till Malmö och Köpenhamn. Temat för resan var cykelutveckling, d v s hur vi kan förbättra cyklingen i Västerås utifrån inspiration från andra föregångsstäder.

Västerås var en gång i tiden Sveriges bästa cykelstad. Det var på den tiden kriterierna utgick främst från antal kilometer cykelbana. Numera ska det mer till för att göra en stad cykelvänlig. Och i jämförelse med Malmö och Köpenhamn ligger vi verkligen i lä.

Intressanta idéer som jag tar med mig hem är bland annat fotstöd vid cykelöverfarter, hur man kan märka upp och säkra passager, hur man kan locka barn och unga (och deras föräldrar) att cykla mer etc.

Jag har också fått inspiration till att arbeta mer med att utveckla och skapa nya lekplatser. Ett intressant koncept som jag särskilt vill utveckla är temalekparker. I Malmö har de massor av sådana lekplatser som utformats tillsammans med förskolor och skolor. Det fanns t ex sagotema, soltema och spindeltema.

Slutligen såg vi Malmös berömda Skatepark (Stapelbädden). För mig var det mest en massa betong, men för skejtare är det säkerligen en drömplats. Det som främst slog mig var dock att det inte var några tjejer som var där och åkte. En fråga jag då ställer mig är hur jämställd en stor satsning på en skatepark blir? Och vad vi kan göra för att öka spontanidrott även hos tjejer? Blir det någon liknande satsning på detta?

Resan var mycket väl organiserad, mycket tack vare eminenta tjänstemän. Det var också trevlig att umgås med nämnden och tjänstemännen mer avslappnat. Nu hoppas jag att detta präglar klimatet även under kommande nämndsammanträden.

Nu är de klart att medborgarstyrda Tillberga grannskapsservice (TGS) får fortsätta att sköta om och driva verksamheterna lokalt i Tillberga! Det gäller verksamheter såsom servicehus, ålderdomshem, dagverksamhet, mötesplats, restaurang, gruppbostäder, gatu & parkunderhåll, fritidsgård, sporthallen, Tillbergabadet och biblioteket.

Det har varit några nervkittlande månader efter att det blev klart att en upphandling var oundviklig utifrån Lagen om offentlig upphandling (LOU). En upphandling innebär ju alltid risk för att någon annan aktör vinner anbudsförfarandet – vilket är grundbulten med LOU. Och så ska det naturligtvis vara. Men i TGS fall har det varit stor diskussion kring hur man upphandlar demokrati, d v s medborgarstyrda verksamheter?

Tillberga grannskapsserviceär arbetar för medborgarstyrd samhällsservice och är därmed en unik verksamhet i Sverige. Verksamheten genomsyras av den kooperativa idén, det vill säga en fristående sammanslutning av personer som, frivilligt och på ideell basis, samverkar för att tillgodose sina gemensamma ekonomiska, sociala och kulturella behov och önskemål. All vinst går direkt tillbaka in i verksamheten och gynnar därmed den enskilde tillbergabon i allra högsta grad.

Tack vare duktiga tjänstemän på TGS, som mig veterligen jobbat häcken av sig hela sommaren med anbuden, avgick dock till slut TGS med segern i samtliga upphandlingar. Så nu kan vi tillbergabor andas ut och fortsätta förlita oss till TGS. Jag har dock en uppmaning till samtliga tillbergabor att fortsätta sitt engagemang i bygden och att se till att ta chansen att vara med att påverka verksamheten även fortsättningsvis!

Förra helgen var jag på besök hos mina svärföräldrar i Jämtland för att fira min svärmors 60-års dag. I samband med detta träffade jag en massa olika människor både kortare och längre tid. En av dessa människor fällde ett uttalande som sedan dess har etsat sig fast och gjort sig påmint. Vid diskussion av inköp av ekologisk mjölk och om huruvida detta var bättre eller sämre än annan mjölk (jag förordar att det är bättre förstås både utifrån smak och miljöpåverkan), sade nämnde person att ”det inte finns några ekologiska jordbruk och att produktionen av ekologisk mjölk – och andra ekologiska varor – är en bluff  iscensatt för att lura människor på mer pengar”. Vidare fortsatte personen med att säga att ”det finns så mycket gifter i marken att inget jordbruk någonsin kan bli giftfritt och därmed heller inte ekologiskt”.

Jag blev både mållös och förargad när jag fick höra detta, men tyvärr visste jag inte riktigt hur jag skulle svara. Nu i efterhand har jag tänkt att jag borde sagt något klokt i svarsmål. Men jag blev mest ställd över att det finns människor som resonerar så här.

Själv lever jag efter övertygelsen att ekologisk mat – om än inte 100 % giftfri – alltid är bättre än besprutad mat. Att ställa om jordbruk – och vårt eget beteende – tar tid och visst kan det förekomma gifter som ligger kvar i jorden under denna omställningsperiod. Men betyder detta att vi för den skull bara ska ge upp och fortsätt ösa på nya gifter? Är det hopplöst att ens försöka? Jag hoppas verkligen inte att denna uppfattning är utbredd. För i så fall ser framtiden för vår planet inte särskilt ljus ut. Vi måste ju börja nånstans.

Personligen märker jag tydlig smakskillnad på ekologiska matvaror och andra matvaror. Det smakar mer genuint av det förstnämnda. Och personligen väljer jag ekologiskt så ofta jag kan – även om det gör mig till en lättlurad konsument (utifrån vissa personers sätt att se på världen). Smakskillnaden måste ju ändock bero på att något är annorlunda jämfört med de oekologiska matvarorna.

Nästa gång jag hör något liknande hoppas jag att jag har ett bra svar. Är det någon som har bra repliker, så skriv gärna dessa som kommentarer till detta inlägg.

På initiativ från Centerpartiet, satsar regeringen 200 miljoner kronor på en supermiljöbilspremie de kommande tre åren. Pengarna går till att stimulera bilköpare att välja de bästa miljöalternativen. Med en supermiljöbil avses en personbil som uppfyller EU:s senaste avgaskrav och som släpper ut högst 50 gram koldioxid per kilometer. Målgruppen för bidraget omfattar privatpersoner, bilpooler, offentlig sektor samt företag, inkluderande taxibolag och biluthyrningsföretag. Den som köper en riktigt miljöbra bil, som släpper ut mindre än 50 gram koldioxid per kilometer, kan få högst 40 000 kronor i premie.

Att införa en morot för att främja inköp av miljöbilar, visade sig redan under föregående mandatperiod vara en bra väg att gå. Då initierade Centerpartiet miljöbilspremien, vilket ledde till att antalet miljöbilar i Sverige ökade från 30 000 (år 2006) till över 420 000 idag. Detta har i sin tur lett till att utsläppen från bilismen minskar.

Supermiljöbilspremien utgör ytterligare ett verktyg i arbetet för att minska utsläppen från transportsektorn. Denna gång omfattas dock bara de mest miljövänliga bilarna på våra vägar. Införandet är ett viktigt verktyg i arbetet mot att nå en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Premien införs från 1 januari 2012.

Centerpartiet har även gått steget längre, genom att föreslå införandet av en straffavgift för de bilar som släpper ut mest, se Centerpartiet: Ta ut en straffavgift för miljöfarliga bilar.

För egen del – eller snarare för makens del – kommer beslutet lite sent. Han har precis valt en förmånsbil från jobbet, biogas förstås! Fast för sent och för sent – han gjorde det miljövänliga valet utan premie. Men så är han ju gift med en miljömedveten centerpartist!

Om precis en vecka tillträder jag som ombudsman för Centerpartiet och Centerkvinnorna i Västmanlands län. Jag känner mig oerhört hedrad och utvald för detta uppdrag och ser verkligen fram emot mitt tillträde. Samtidigt funderar jag en hel del kring vad min roll ska vara och hur jag på bästa sätt kan lyfta fram Västmanland och Centerpartiets roll.

Jag ser mig själv lite som spindeln i nätet, där det verkligen gäller att hålla tungan rätt i mun. Detta är dock en roll som jag har stor erfarenhet av sedan tidigare och som jag trivs med. Jag ser redan nu förbättringspotential, men också svårigheter utifrån gällande förhållanden i länet.

Vi står inför många utmaningar, såsom bland annat föryngringsproblematik och många små kämpande kommunkretsar. Jag hoppas jag kan vara ett gott stöd för våra medlemmar och att jag kan vara till hjälp där så behövs. Jag hoppas även att de idéer jag har om förnyelse emottas på ett bra sätt och att samarbetet blir gott.

Trots att tillträdet är en vecka framåt, har redan mailboxen börjat fyllas. Det är allehanda politiska utspel, strategier och annat smått och gott. Det känns bra att riksorganisationen är på topp. Utmaningen blir att föra ut dessa budskap till kretsar, avdelningar och medlemmar.

Jag vet inte vilka förväntningar som finns därute och jag vet inte om jag kommer att kunna infria dem alla. Men jag hoppas i alla fall att jag i mitt arbete ska göra medlemmarna stolta igen. Och att jag framförallt kan väcka slumrande entusiasm och engagemang.

Hur kan man bo moraliskt som riksdagsledamot? Frågan aktualiseras av föregående veckas ”scoop”, där Aftonbladet avslöjade Annie Lööfs ”listiga” bostadsklipp. Trots Annie Lööfs eget eminenta svar på artikeln, har frågan om vad som är moraliskt riktigt kommit upp? Ska en riksdagsledamot bo på den ort han eller hon representerar, eller ska dennes bostadsort sammanfalla med arbetsorten?

I kommentarer till både Aftonbladets artikel och Annie Lööfs eget bloggsvar, är det inte frågan om vad som är juridiskt rätt som lyfts fram, utan vad som är moraliskt i frågan. Jag utskönjer egentligen två olika huvudspår i denna debatt, dels de som anser att Annie ska bo med sin man hela tiden, dels de som anser att eftersom hon bor med sin man i lägenheten i Sthlm, är det att betrakta som hemma och därför ska inget traktamente eller hyresbidrag utgå.

Det är alltså en fråga om var man har sin familj och hur ofta man bor hos den som är problemet. Detta resonemang förefaller mig en smula omodernt. Slutsatsen blir nämligen att så länge Annies man bor i Värnamo och hon då och då kommer hem dit, så är det okej. Men eftersom han har valt att göra karriär i Sthlm och de då bor tillsammans i den lägenhet som finns där, så är det fel. Samtidigt finns de som vill att Annie ska bo med sin man hela tiden. Hur man än vrider och vänder på saken blir det i så fall moraliskt fel.

Våra riksdagsledamöter är valda på mandat från olika regioner i Sverige, och bör lämpligen ha sin hemmabas i respektive region. Detta för att de bl a ska kunna hålla kontakten med sin valkrets och sina väljare. Så har även Annie Lööf – en egenbetald lägenhet i Värnamo. Hur mycket tid hon spenderar där, eller om hon bor hos sjuka svärföräldrar, är faktiskt inget som någon annan har med att göra. Dessutom vet varje människa som någon gång bott i en hyreslägenhet att vissa grannar ser man aldrig, men likväl bor de där. Så den aspekten – att grannen inte sett henne på ett tag – är inget hållbart argument, varken juridiskt eller moraliskt.

En stor del av riksdagsledamotens tid spenderas naturligtvis i Stockholm, då vår riksdag är placerad där. För att närvara i detta arbete, kan vi antingen ha riksdagsledamöter som pendlar varje dag, eller riksdagsledamöter med bostäder på plats. Annie tillhör de sistnämnda och sedan en tid tillbaka har även hennes man bott i hennes lägenhet. I samband med att hennes man flyttade in i lägenheten meddelade vår egen riksdagsförvaltning att hon kunde välja att ha kvar hela ersättningen, eftersom hon i sitt uppdrag som riksdagsledamot behövde två lägenheter. Hon valde dock själv att endast acceptera halvt bidrag, då hennes man står för andra halvan. Inga konstigheter där och helt enligt riksdagsförvaltningens reglemente.

Annie Lööf har alltså inte lurat någon, inte fuskat och heller inte brutit mot gällande reglemente. Så vad är egentligen problemet? Är det den gamla jantelagen som spökar? Eller är det någon moraltant som tycker att kvinnor ska vara hemma hos sina män och inte ränna runt och arbeta? För jag undrar ändå om samma problematik och moraldiskussion hade uppstått om det istället gällde en man?

Jag har ställt frågan förut – och jag gör det igen – varför får inte kvinnor i detta land vara starka, framgångsrika och målinriktade? Varför måste vi alltid gotta oss i att en framgångsrik politiker minsann inte anses göra allt rätt?

Just nu känns det som om jag befinner mig i ett slags vänteläge inför det som komma skall. I det minsta perspektivet är väntan på att mina barn ska hämtas på dagis (vilket kan vara nog så viktigt), i ett medelperspektiv finns väntan på svärmors 60-års fest. Sen har vi förstås väntan på att börja jobba om ca 1,5 vecka, eller varför inte väntan på studieresan med nämnden den 20-22 september. Jag väntar också på partistämman och resultaten därifrån.

Att vara i vänteläge är både bra och dåligt. Bra för att väntan och längtan ger en längre njutningsperiod, dåligt för att tiden i detta läge lätt slösas bort till i slutändan ingenting. För när man väntar på något är det lätt att missa värdefulla upplevelser i sin närhet.

…hade han med största sannolikhet ansetts vara en stor och framgångsrik ledare.  Att vara bestämd, målinriktad och principfast anses nämligen som goda egenskaper hos en man. Att i tuffa tider – vare sig det gäller ekonomiska eller geopolitiska rabalder – kunna fatta svåra beslut, är självklarheter hos starka, manliga ledare.

Men nu var ju inte Margaret Thatcher en man, utan en kvinna. Och plötsligt värderas hennes personliga ledaregenskaper som  något negativt. För så ska ju inte en kvinna agera, eller? En kvinna som är vet vad hon vill och som dessutom vågar  ta för sig blir ofta benämnd som bufflig, egocentrisk och bitchig. En sådan kvinna möter misstro och utsätts tyvärr för rykten och baktalning – inte minst av andra kvinnor.

Är detta ett modernt förhållningssätt? Har vi inte kommit längre i vår utveckling? Varför kan inte kvinnor som vågar ta för sig och ställa krav bemötas på samma sätt som män?

Jag tror att det dels handlar om rädsla och avundsjuka, dels om tradition och värderingar i samhället. Många av oss har växt upp i tron att förmågan att ta för sig är könsbestämd. Och även om vi själva inte håller med och kämpar för det motsatta, går samhällets utveckling fortfarande trögt på området.

Personligen, beundrar jag människor som vågar ta för sig och som vet vad de vill. Jag är själv en sådan. Jag försöker också stärka andra människor som besitter dessa egenskaper – även om det ibland är svårt. Men vi vinner inget på att tävla med varandra och betrakta varandra med misstro. Istället bör vi stärka varandra – särskilt vi kvinnor som vet vad vi vill och som visar detta! Förebilderna är tyvärr få – och de som finns är ofta nedgjorda och bespottade. Men detta ska vi inte se som ett hinder, utan som ytterligare ett bevis på att vi måste stå starka tillsammans och inte vika ned oss för dem som tvivlar omkring oss.