Idag är det Internationella kvinnodagen, när vi uppmärksammar kvinnor och deras situation runtom i världen. Här hemma tenderar vi att känna oss stolta över att vårt samhälle och hur långt vi har kommit. Men innan vi börjar slå oss för bröstet och tycka att vi är så bra, bör vi fundera över om vi verkligen har kommit så långt som vi tror?
Ett exempel är hur vi uppfostrar våra barn genom att styra in dem på sitt kön tidigt. Om detta skriver idag Agneta Lejdhamre på debattsidan i Västmanlands läns tidning ”Mönster skapar och återskapar tidsanda”. Själv har jag många gånger frågat om hur man arbetar med genusperspektiv i förskolan – en fråga som många verkar uppleva som jobbig att svara på. För mig handlar det inte bara om att låta flickor och pojkar leka med ”varandras” leksaker, utan hur personalen pratar med barn och hur flickor och pojkar behandlas. Jag vill inte att mina flickor ska fostras in i sitt kön och genom detta känna att de måste vara på ett visst sätt eller tycka på ett visst sätt. Tyvärr ser jag tendenser som pekar på att detta ändå sker redan nu. Det är en evig uppförsbacke för oss föräldrar som vill motverka könsperspektivet på barn. Bara man sätter en viss färg på sitt barn så tror ju folk runtomkring att barnet är ett visst kön. Hur många gånger har jag t ex inte varit tvungen att förklara att mina barn är tjejer, TROTS att de har blå eller grön mössa på sig? Ska det behöva vara så?
Kan inte barn bara få vara barn – oavsett vilket kön de tillhör? Och kan det inte bara få välja själva vad de vill göra och hur de vill vara? Grunden till jämställdhet och ett sunt tänkande kring detta startar redan från det att barnen är små. Och enda sättet att få ett jämställt Sverige är att börja med våra barn.
Kristina Östman