Igår var det teknisk nämnd igen, den första för året. En av de ämnen som avhandlades var slutfasen av projektet SmartKoll och tidplanen för dess fortsatta behandling. SmartKoll är framtidens kollektivtrafik i Västerås kommun. Genom olika utvecklingsvägar ges exempel på hur kollektivtrafiken kan utvecklas så att tillgängligheten och utbudet ökar. Personligen är jag övertygad om att det krävs ett bra utbud och god tillgänglighet för att fler ska åka kollektivt istället för att ta bilen. En av anledningarna att bilen ofta vinner som färdssätt är ju att bussen går för sällan, eller att den tar för lång tid att nå sitt mål. SmartKoll kan införas enligt fyra olika nivåer, där inklusiviteten och utbudet ökar ju mer som införs. Jag skulle gärna se en ordentlig satsning – även om detta kostar mest – bland annat därför att jag vill att landsbygden ska inkluderas i utvecklingen. Det räcker inte med några få bussar/dag för att få folk som bor på landsbygden att ta bussen istället för bilen – det krävs att turerna går ofta och att resvägen inte är alltför lång. Detta kan till viss del åtgärdas med SmartKoll.
Men först ska den politiska processen ha sin gång. Och det innebär beslut i Tekniska nämnden senast i mars och beslut i kommunfullmäktige senast i juni. Ska bli spännande att se hur det blir…
I övrigt var det en rätt enad nämnd igår. Skönt att vi kan vara överens ibland också.
Det är egentligen helt otroligt att vi redan har avverkat 12 dagar av det nya året! Hur kan det bara rusa förbi sådär? Själv har jag delat min tid mellan mina studier och familjelivet och jag kan utifrån detta konstatera att jag ändå är rätt nöjd med livet just nu. Jag har så mycket att vara tacksam för och jag har underbara barn som förgyller mitt liv enormt.
Nu stundar ett nytt år med nya möljigheter. Personligen skulle jag under detta år vilja fokusera på omtanken om andra. Och utifrån detta kom jag och tänka på en mailkonversation som florerat bland några av mina vänner. Inför julen var det nämligen flera som mottog utskick från olika hjälporganisationer med önskemål om att mottagaren ska stödja verksamheten genom ekonomiskt bidrag. Detta må vara behjärtansvärt ur viss synvinkel, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över det faktum att problemen i samhället och världen inte slutar för att vi skänker pengar. Möjligen lättar våra samveten för en stund i tron att vi genom vårt ekonomiska bidrag har underlättat för andra människor. Samtidigt kommer det ena efter det andra larmet om förskingring av pengar inom olika välgörenhetsorganisationer, se t ex http://svt.se/2.22620/1.1971388/rattegang_mot_roda_korset-chef?lid=senasteNytt_1765014&lpos=rubrik_1971388
Jag tror att vi måste tänka ett steg längre när det gäller att rå om varandra. Ett startsteg är att se varandra, det kan räcka med ett leende, eller att vi säger hej. Ett annat sätt är att räcka ut en hand, vare sig via Väntjänsten, som kontaktperson eller på annat liknande sätt. Att ta sig tid att åka på det där besöket till någon man vet är ensam är också ett sätt att visa omtanke. Att våga säga ifrån till någon som beter sig illa är ytterligare ett.
Det ska bli intressant att se om min idé om att vara rädda om varandra kan få genomslagskraft hos andra. Det kostar så lite att bry sig, så varför inte försöka?
Kristina Östman