Krostmans hörna

Jag läser en krönika om begravningen av Beatrice Fredrixon i Västerås Domkyrka samtidigt som jag äter min frukost. Vi har hört om mordet i tidningarna och vi har alla förfasats över hur något sådant bara kan få hända. Och när jag läser kommer tårarna. Tårar för Beatrice familj som mist sin dotter och som på nåt sätt måste hitta en väg vidare i livet. Tårar för alla andra unga som utsätts för onödigt våld. Tårar för en förlorad illusion om ungas hopp om framtiden. Och jag tänker på mitt eget liv och känner skräck inför att att mina barn ska växa upp i denna värld, där våld verkar vara den enda lösningen på konflikter. Vad hände med kommunikationen? Har vi inte gett våra unga verktyg för att hantera konflikter på annat sätt? Varför tycks det vara så lätt idag att ta till våld när livet blir obehagligt och svårt. För livet är svårt och konflikter uppstår hela tiden. Det är vi vuxna som måste lära våra barn och ungdomar hur de ska hantera konflikter – och här har vi uppenbarligen falerat. Vi kan inte fortsätta att skydda våra barn mot konflikter – hur ska de då lära sig att hantera dem? Jag ser ingen mening i Beatrice död – men fler ska inte behöva sätta livet till i det meningslösa våldet. Jag kan inte hela familjens sorg – den finns där så påtaglig och skör. Men jag lider med dem och önskar att vi alla tar krafttag för att undvika att fler unga får sätta livet till.