Idag har jag ytterligare en debattartikel i Västmanlands läns tidning:
Vi i Centerpartiet vill göra det möjligt för fler människor att åka kollektivt. En ökad användning förutsätter att kollektivtrafiken blir tillgänglig för alla. Högre turtäthet, bättre sträckning och lägre avgifter är viktigt, men inte tillräckligt. Höga trappsteg, trånga dörröppningar och små utrymmen för barnvagnar begränsar resandet för många. Att dessutom behöva lämna sitt barn i vagnen för att lösa biljett, skapar otrygghet. Allergier (mot till exempel parfym), åksjuka, hög musik och prat i mobiltelefoner påverkar också möjligheten att få en njutbar resa. Identifierade problem är inte lättlösta, men bör åtminstone lyftas fram i debatten för fortsatt diskussion och lösning. På så vis kan vi få fler människor att välja kollektivtrafik framför bilen och uppnå en hållbar samhällsutveckling.
Här kommer ett antal visa politiska ordspråk att fundera över mot bakgrund av de förslag som de rödgröna presenterar:
Du kan inte hjälpa de fattiga genom att krossa de rika.
Du kan inte stärka de svaga genom att försvaga de starka.
Du kan inte skapa välstånd genom att avskräcka sparsamhet.
Du kan inte lyfta upp löntagaren genom att trycka ner den som betalar lönen.
Du kan inte stärka broderskap genom att uppmuntra klasshat.
Du kan inte skapa karaktär och mod genom att ta bort människors initiativ och oberoende.
Du kan inte ge människor varaktig hjälp genom att göra för dem, vad de kan och bör göra för sig själva.
En ny studie visar att 1 av 15 arbetsgivare helst inte vill anställa småbarnsföräldrar. Motiveringen är att småbarnsföräldrar är borta för mycket via vabbning, föräldraledighet och andra ledigheter. I studien anges att motståndet är störst i den privata sektorn och bland små företag. Faktum är dock att motståndet är lika vitt förekommande även inom den offentliga sektorn. Det knorras en hel del när någon vabbar eller vill vara ledig för att spendera tid med sina egna barn.
Jag tycker att resultatet i studien är skrämmande. Och dessutom ger det helt fel bild av hur småbarnsföräldrar är som arbetskraft. Småbarnsföräldrar är nämligen oerhört effektiva när de är på arbetet. De har lärt sig att göra flera saker samtidigt och att effektivt prioritera för att hinna med så mycket som möljigt på kortast möjligast tid. De är duktiga problemlösare och ser möjligheter överallt. Trots att många jobba deltid – för att prioritera sina barn – jobbar de mer än dem som jobbar 100 %. Skillnaden är bara att de får mindre betalt.
Jag hävdar att småbarnsföräldrar genom sitt föräldraskap har anammat ovärderlig kunskap och egenskaper som styrker en arbetsplats. Förmågan att se helhet, att jobba effektivt, att lösa problem och att prioritera är bara toppen på isberget i detta fall.
Jag saluterar Unionen som tagit fram ett pris för föräldravänliga arbetsplatser – Guldnappen. I framtiden tror jag att de arbetsplatser som gör livet enklare för oss småbarnsföräldrar kommer att få den bästa arbetskraften. Till dess kommer jag som politiker göra allt i min makt för att skapa bra villkor för alla småbarnsföräldrar i arbetslivet.
För den som vill läsa mer hänvisar jag till ursprungsartikeln: http://www.aftonbladet.se/wendela/article7284026.ab
Bevara Tillberga grannskapsservice!
Visste du att Tillberga grannskapsservice (TGS) startades på initiativ av Centerpartiet? Ett utmärkt exempel på vår ambition att decentralisera beslutsprocessen. Vi i Centerpartiet är övertygade om att individens engagemang blir starkare om möjligheten att påverka ökar. Och visst finns det fortfarande ett starkt engagemang i Tillberga när det gäller att driva och utveckla TGS verksamhet. Detta även om vissa inom kommunen hävdar det motsatta. Det behövs dock bättre information om påverkansmöjligheter och mer förnyelse.
Som lokalpolitiker har jag för avsikt att sätta Tillberga på kartan. Detta innebär att jag kämpar för TGS fortlevnad och utveckling. Jag vill också uppmana alla Tillbergabor att göra gemensam sak med mig så att vi tillsammans kan motbevisa dem som tror att Tillbergandan är ett minne blott.
Kristina Östman
Tillbergabo och kandidat för Centerpartiet till Västerås kommunfullmäktige
Jag läser en krönika om begravningen av Beatrice Fredrixon i Västerås Domkyrka samtidigt som jag äter min frukost. Vi har hört om mordet i tidningarna och vi har alla förfasats över hur något sådant bara kan få hända. Och när jag läser kommer tårarna. Tårar för Beatrice familj som mist sin dotter och som på nåt sätt måste hitta en väg vidare i livet. Tårar för alla andra unga som utsätts för onödigt våld. Tårar för en förlorad illusion om ungas hopp om framtiden. Och jag tänker på mitt eget liv och känner skräck inför att att mina barn ska växa upp i denna värld, där våld verkar vara den enda lösningen på konflikter. Vad hände med kommunikationen? Har vi inte gett våra unga verktyg för att hantera konflikter på annat sätt? Varför tycks det vara så lätt idag att ta till våld när livet blir obehagligt och svårt. För livet är svårt och konflikter uppstår hela tiden. Det är vi vuxna som måste lära våra barn och ungdomar hur de ska hantera konflikter – och här har vi uppenbarligen falerat. Vi kan inte fortsätta att skydda våra barn mot konflikter – hur ska de då lära sig att hantera dem? Jag ser ingen mening i Beatrice död – men fler ska inte behöva sätta livet till i det meningslösa våldet. Jag kan inte hela familjens sorg – den finns där så påtaglig och skör. Men jag lider med dem och önskar att vi alla tar krafttag för att undvika att fler unga får sätta livet till.
Jag är en synlig Centerpartist – eller jag försöker i alla fall så gott jag kan. Jag vill att vi ska synas på alla sätt och vis. Jag vill att vi ska vara stolta Centerpartister. Och jag vill att fler av oss ska synas. Därför har jag några tips på enkla saker du kan göra för att visa att du är stolt Centerpartist:
1. Skaffa ett nyckelband med Centerloggan. Låt nyckelbandet hänga ut ur väskan, fickan eller dylikt varje gång du är ute bland folk.
2. Bär ett Centermärke på din jacka, tröja, linne etc.
3. Sätt en Centerdekal på din bil.
4. Köp grönt nagellack och måla naglarna gröna när du kampanjar, finns t ex på Cubus för 25 kr/flaska
5. Köp fyrklöverhalsband och ha på dig på jobbet, med vänner etc.
6. Tala gott om Centerpartiet minst en gång per dag.
7. Förslut påsen med fikasmörgåsen på jobbet med en Centerpåsklämma.
8. Ha på dig tröja, jacka med Centerpartiets logga när du går ut.
Det finns säkert ännu fler sätt att visa vem du är. Jag tar gärna emot de tips ngn annan har. Vi måste ut och visa att vi finns och att vi är många och starka. Vi är inte rädda för att synas! Vi är enade!
Varför är det inte tillåtet att göra fel eller misstag t ex på arbetet? Vi är väl människor och inte robotar? Jag är trött på människor som gottar sig åt att andra gör fel eller misstag. Jag är också trött på att behöva komma med en lång förklaring kring varför det blev fel, särskilt som sådana förklaringar dessutom inte alltid accepteras. Man får helt enkelt inte göra fel! Men jag är ingen perfekt människa – jag gör fel ibland. Särskilt när det är extra mycket att göra och viktiga tidsgränser ska hållas. Ett fel går oftast lätt att rätta till och jag upptäcker många saker själv, innan någon annan är där med pekpinnen. Jag skulle dock önska att jag slapp bli tillrättavisad. Jag skulle önska att vi kunde vara mer tillåtande mot varandra och acceptera att det blir fel ibland. Så länge som vi sedan gör vårt yttersta för att rätta till felen, så borde det räcka. Jag skulle önska att vi var fler som berömde varandra för det som vi gör bra . Jag skulle önska att vi var fler som lyfte våra arbetskollegor – eller medmänniskor. Jag vill stärka människor och skapa positiv energi. Och då accepterar jag att det blir fel ibland – och så vill jag istället hjälpa till att rätta till detta fel så att det blir bättre nästa gång.
På söndag är det nationaldag. Det är bestämt att 6 juni ska vi fira vårt land. Men vad är det vi firar och hur? Självklart finns det en historieskrivning som har bestämt vad vi firar. Den säger att vi firar den dag då Gustav Vasa utsågs till Sveriges kung. Men känns detta relevant för oss idag? När du står där på nåt nationaldagsfirande, eller när du hemma konstaterar att det är 6 juni och Sveriges nationaldag, är det Gustav Vasa du tänker på då?
En del vill ha patent på nationaldagen. Extrema grupper ser dagen som en chans att fira det som är ”svenskt”. Det genuina idealet. För många av oss känns det som om de smutskastar dagen och tolkar allt efter egen vinning.
En del anser att flaggan är det viktigaste. Att svenska flaggan är symbolen som ska hyllas. Gul och blå – sol och himmel. Men vad är det egentligen för svenskt med denna symbolik? Sol och himmel finns ju i alla länder.
En del ser fram emot ledighet. Det spelar liksom ingen roll vad som firas, bara det är ledigt. Fast iår är det ju en söndag, så då blir det ju ingen extra ledighet. Fast samtidigt kan många av oss ta ut en annan dag som ledigt istället. En ”istället-för-6-juni-dag”. Och vad blir då symboliken? Jag kan ta vilken annan dag som helst och göra den till 6 juni – men blir den också nationaldagen?
I många kommuner har man infört att att hälsa nya svenska medborgare välkomna med en särskild ceremoni. Där börjar vi närma oss nåt som är värt att fira. För utan mångfalden vore inte vårt land mycket värt. Det är mångfalden som berikar och som möjliggöra nya upplevelser och nya idéer. Jag vill se mer av detta!
Jag tycker också att nationaldagen skulle kunna vara en dag att bara vara. Att känna tacksamhet för att jag fått växa upp i ett land i fred. Att mina barn får möjligheter som många andra barn saknar. Det finns så mycket att uppskatta som ofta glöms bort. Så mycket vi tar för givet i ett land av välstånd. Nationaldagen kan vara en dag när vi reflekterar över detta. Jag kräver inga stora ceremonier eller bedyrande av lojalitet. Jag lämnar till var och en att bestämma sin dag. Glöm bara inte bort vad som finns att älska med detta land och dela gärna din upplevelse med andra.
10 personer går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- de första fyra – de fattigaste – betalar ingenting;
- den 5:e betalar 10 kr
- den 6:e betalar 30 kr
- den 7:e 70 kr
- den 8:e 120 kr
- den 9:e 180 kr
- den 10:e personen, den rikaste, betalar 590 kr.
De 10 åt middag på restaurangen varje dag, nöjda med uppgörelsen. Tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt.
”Ni är så bra kunder”, ”jag ger 200 kr rabatt på era middagar.” Middag för 10 kostar nu 800 kr.
Man ville fortfarande betala middagen som skatter betalas. De första 4 påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis.
Men hur skulle de andra 6 göra – de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin del?
De insåg att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Men drog de bort det från varje persons andel skulle den 5:e och 6:e personen få betalt för att äta.
Restaurangägaren föreslog att det vore rättvist att reducera varje persons nota proportionellt Han räknade ut de belopp varje person skulle betala:
- resultatet blev att även den 5:e personen fick äta gratis
- den 6:e fick betala 20 kr
- den 7:e betalade 50 kr
- den 8:e 90 kr
- den 9: 120 kr
- den 10:e personen betalade 520 kr istället för tidigare 590 kr.
Alla fick lägre pris än tidigare och de 4 första fick fortsätta äta gratis.
Utanför restaurangen började de jämföra vad de sparat. ”Jag tjänade bara en tia av rabattens 200 kr, ”började den 6:e personen.
Han pekade på den 10:e : ”men han tjänade 70!” ”Precis,” sa den 5:e personen. ”jag sparade också bara en tia.
Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!” ”Det är sant!” skrek den 7:e personen. ”varför ska han få 70 kr tillbaka När jag bara fick 20?
De rika ska alltid få det bättre!” ”Vänta ett tag,” skrek de 4 första, ”Vi fick ingenting! Det här systemet utnyttjar de fattiga!”
De 9 personerna skällde på den 10:e och kallade honom för utsugare som sög blodet ur de fattiga.
Nästa kväll kom inte han till middagen, skönt tyckte de andra 9, satte sig ner och åt. När notan kom upptäckte de något viktigt. Det fattades 440 kr…
Denna historia är inte min – utan är en klassiker som visar problematiken med skatter. De som betalar mest kommer inte att göra de i alla evighet och då står vi kvar med en massa kostnader som ingen kan bära och inkomster som plötsligt saknas. Detta måste också in i debatten om ”rättvis” skatt.
Kristina Östman