Krostmans hörna

Det finns ett gammalt ordspråk som säger att man ska leva som man lär. Jag undrar om inte detta ordspråk även skulle appliceras på politiken? För om jag som politiker ”predikar” om en viss ideologi och vissa idéer, blir ju trovärdigheten högre om jag också lever efter samma devis. Trots detta förekommer flera exempel på motsatsen – d v s att i politiken sträva efter ett visst ideal, samtidigt som man privat lever ett helt annat liv. Det blir en dubbelmoral anser jag. Visserligen behöver man kanske inte slaviskt följa varje idé som det egna partiet står för – det kan ju faktiskt vara så att man inte är överens med sitt parti i alla frågor. Men överlag tycker jag att det är viktigt för partiets trovärdighet att dess medlemmar i alla fall försöker leva sina liv efter läran. Jag ser dock ofta exempel på det motsatta. Låt mig dela några sådana exempel:

• Är det lämpligt att handla dyra märkesvaror om jag samtidigt predikar att de rika ska betala mer i skatt? Är inte just inhandlandet av märkesvaror förknippat med rikedom?
• Är det lämpligt att ha de egna barnen i dyra privatskolor och samtidigt plädera för färre privata alternativ till förmån för kommunala skolor?
• Är det lämpligt att döma ut flygtrafiken som en miljöbov och sen själv åka utomlands på semester – med flyg – flera gånger per år?
• Är det lämpligt att fördöma vapenexport utifrån omänsklighet och etik, och samtidigt åka på semester till länder som dagligen bryter mot konventionen om mänskliga rättigheter – t ex Turkiet eller Thailand?

Exemplen är oändliga och säkert har var och en varit med om olika situationer när en politikers leverne står i stark kontrast till dennes politik. Jag försöker själv att leva efter Centerpartiets idéer i största möjliga mån. Jag har idéerna i bakhuvudet när jag står inför olika val och jag gör så gott jag kan. Jag inser att man inte kan begära det omöjliga – d v s att någon fundamentalistiskt följer sitt parti – vi är ju fria människor. Men jag tycker ändå att jag har ett ansvar som representant för Centerpartiet. Det är precis samma sak som att i offentliga sammanhang representera sin arbetsgivare. Det finns vissa saker som man helt enkelt inte gör i denna roll. Samma sak bör även gälla inom politiken. Sen kommer det alltid att finnas rötägg inom alla partier som förstör för många av oss andra. När sådana personer kommer upp till ytan är det dock viktigt att respektive parti sätter ned foten och markerar vad som är partiets ståndpunkt och vad som får stå för respektive person. Helt ansvarsfri kan man aldrig vara som individ. Har man valt att bli aktiv politiker och representera ett parti får man också finna sig i att granskas utifrån om man verkligen lever som man lär. Samtidigt har även den mest aktive politikern rätt att vara bara vanlig samhällsmedborgare ibland och detta ska också respekteras.

Vänsterpartiet föreslår att arbetsgivaravgiften för att anställa unga ska dubbleras, medan Miljöpartiet säger att de ska sänka arbetgivaravgiften för att anställa unga (vilket Centern redan har sett till att göra för övrigt). Hur går dessa två förslag ihop i en allians som tror sig kunna regera tillsammans? Och vilken sänkning pratar Miljöpartiet om? Är det en sänkning efter Vänsterpartiets höjning – vilket i så fall innebär att det är dagens nivå som ska fortsätta gälla? Eller är det ytterligare en sänkning från idag?

Valrörelsen är ännu i sin linda – vi har inte kommit till den värsta ruschen. Men redan nu är det sprickor i de rödgrönas fasad. Att gå ut med förslag som helt strider mot varandra ger ju en konstig bild till väljarna. För vems politik är det då som ska gälla? De rödgröna har mycket att lära om allianspolitik – ta lärdom av de som vet hur man strävar åt samma håll.

Igår hade min kör – Tillberga kyrkokör – vårkonsert i Sevalla kyrka. Det var fullsatt och det bjöds på både det ena och det andra. Bland annat sjöng  jag själv solo: Gabriellas sång.

Min sång hittar du på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=uXn3lrIcnJE

Som politiker är det viktigt att vara mångfacetterad och jag vill naturligvis inte vara sämre. Därför delar jag med mig av denna sång.

Igår var det dags för min första insats i det direkta kampanjandet på stan. Med direkt kampanjande menar jag mötet mellan mig som politiker och potentiella väljare.

Igår var det Bondens egen marknad på Bondtorget i Västerås och i samband med detta hade jag tagit initiativ till att dela ut material om Centerpartiet och Matlandet. Vi var 4 personer som samlades – iklädda Centerns färger. På mindre än en timme gick allt vårt material åt – såväl broschyrer som godis. Det var en härlig dag med sol och värme och glada människor. Visst ett och annat surkart fanns också  – alla blev inte lika glada för att vi var där – en allt som allt en lyckad kampanj. Genom kampanjen kunde vi även identifiera vilka grupper vi verkar ha nått ut till – och viktigare än så – vilka grupper vi behöver inrikta oss mer mot.  Mycket värdefull kunskap i vårt fortsatta arbete inför valet.

Det är också värdefullt att vara ute på stan och lyssna. Det är i dialogen med varje människa som nya idéer föds och det är också där vi kan fånga upp viktiga frågor. Det lär bli fler sådana här ”förkampanjer” under våren och sommaren. Och sen när vi verkligen drar igång – då ska jag ut en massa förstås. För roligt var det ju också!

Jag har märkt att antalet besök till min blogg har ökat markant. Det är jätteroligt! Nu vill jag ta detta ett steg längre och be er att kommentera mina inlägg – vare sig det är positiv eller negativ kritik, eller bara en fråga. Jag svarar på allt och jag är intresserad av hur mina inlägg slår igenom.

Idag har jag ett nytt debattinlägg i Västmanlands läns tidning. Det handlar om en levande landsbygd där alla kan leva, försörja sig och bo. Läs mer på:  Kristina Östman (C): Vi vill levandegöra landsbygden – Debatt – www.vlt.se.

De senaste dagarna har jag reflekterat en del kring hur vi når ut med Centerpartiets miljöpolitik och hur vi får fram att vårt parti också är ett miljöparti. Vår närmaste ”rival” har ju fördelen att inkludera miljö i själva namnet – vilket torde ge en rejäl skjuts framåt. Alltså måste vår strategi vara att lyfta fram vår miljöpolitik – och gärna det som skiljer oss åt.

En stor skillnad som jag – och säkert flera med mig – har identifierat är sättet att se lösningar för miljöproblemen. Medan Miljöpartiet hänvisar till olika tekniska lösningar och strängare lagstiftning, vill vi i Centerpartiet förändra människors beteende och attityder. Att utveckla miljövänligt teknik är bra – men om vi inte får människor att använda tekniken, eller att förstå hur tekniken kan vara ett hjälpmedel, så uppnås inte vår målsättning om en bättre miljö och en hållbar utveckling.

Miljöbilspremien är ett utmärkt exempel. Det räcker inte att utveckla miljövänliga bilar – om ingen köper dem eller nyttjar dem. Genom miljöbilspremien (som för övrigt var ett förslag från Centerpartiet) - som uppmuntrar MÄNNISKOR att köpa en miljöbil istället för en vanlig bil, har vi ökat antal miljöbilar på svenska vägar från ca 30 000 bilar år 2006 till över 200 000 miljöbilar idag. Vi har fått människor att tänka till i sina bilinköp och vi har därmed även ändrat attityder. Och detta vill vi naturligtvis fortsätta med.

I vår ivran efter en bättre miljö och en hållbar samhällsutveckling vill vi inte hamna i ett teknokratiskt samhället. Istället vill vi lyfta fram enskilda individers möljighet till påverkan och morötter som främjar detta beteende. Vi vill att det ska vara naturligt för alla Sveriges medborgare att ta ansvar för vår gemensamma miljö och vi vill göra det lönsamt privatekonomiskt – och företagsekonomiskt – att tänka miljövänligt.

Nu måste vi tillsammans ut och marknadsföra vår miljöpolitik! Vi måste visa att Sveriges första miljöparti är Centerpartiet och inget annat!

I helgen har det varit kongress för Miljöpartiet och vi har via media fått veta litegrann om de förslag som antagits i partiets valplattform. Som vanligt finns en del populistiska förslag – såsom kortare arbetstid. Jag kallar det populistiskt eftersom vi som är samhällsekonomiskt bevandrade vet att det Sverige behöver mest är människor som arbetar mer och längre -  inte det motsatta. Miljöpartiet menar att vi borde stressa mindre och därför också jobba mindre. Vi som varit med om några sjukskrivningar på arbetsplatser och några egna deltider, vet av erfarenhet att kortare arbetstid inte kommer att innebära mindre stress och mer fritid, utan att vi förväntas göra samma jobb som idag fast på kortare tid. Istället för arbetstidsförkortning, skulle jag således föreslå attitydförändringar – både hos folk i allmänhet, men framförallt hos arbetsgivare. Kanske kan balansen mellan arbete och fritid bli ett sätt att i framtiden konkurrera om tillgänglig arbetskraft?

Ett annat förslag från miljöpartiet är att dela föräldraledigheten i tre delar. Visserligen med förlängd ledighet med 5 månader – 18 månader totalt mot 13 månader idag om du har ut 7 dagars ersättning/vecka. Detta förslag ska gynna jämställdheten – men sen när uppnår tvång detta syfte? Istället tror jag det kan leda till att barnen får börja tidigare på förskola eftersom en tredjedel av föräldraledigheten fryser inne. Problemet med jämställdhet och synen på småbarnsföräldrar härrör dessutom inte från föräldraledighetstiden, utan hur vi fördelar vabbdagar och hur samhället ser på oss småbarnsföräldrar. Själv arbetar jag på en arbetsplats där syrliga kommentarer om frånvaro för vård av sjukt barn är vardagsmat. Och där jag mer än en gång fått höra att jag inte passar in eftersom jag som småbarnsförälder är borta en massa. Där här vi kärnan i problemet – attityder! Och attityder förändras inte med tvång.

Som kuriosa från en annan blogg, läste jag även att miljöpartiet vill få bort bilarna från vägarna, sluta bygga nya vägar – men samtidigt rädda SAAB (som tillverkar bilar). Hur går denna ekvation ihop?

Jag hoppas fler än jag ser igenom angivna förslag och förstår att realism inte står på miljöpartiets agenda.

För de som vill ha bättre miljö finns ju Centerpartiet som alternativ. Sveriges första miljöparti, som vill ge morötter till dem som satsar på miljövänlig utveckling och som vill främja möjligheten för individer att själva välja hur de vill spendera sin tid och hur de vill ha det med sina barn.

Jag har hämtat mig från måndagens ”attack” och har nu skickat in min replik. Den kommer givetvis här när den har gått i tryck. Nu fick jag chansen att återigen berätta om Centerpartiets förträffliga politik. Dessutom känns det som om svarsartikeln ytterligare har poängterat att jag är en kandidat att räkna med i hösten val. Debatter ska ju helst ge repliker för att det ska bli nåt – annars är det ju egentligen bara en monolog. Nu blir det ju en dialog istället. Men visst är det att föredra att det är sakliga debatter där sakfrågan står i centrum och politiken är det stridspunkten. Att ge sig på det personliga är lite lågt och egentligen onödigt om du frågar mig.

Jag vill också tacka för allt stöd från alla fina därute! Det är skönt att veta att jag har back-up när det börjar blåsa lite.

Så har det hänt. Jag har mottagit mitt första personangrepp som politiker. Skrev en debattartikel om frihet, rättvisa och solidaritet utifrån Centerpartiets – och mina egna värderingar. Jag är väl medveten om att just frihet, rättvisa och solidaritet är slagord från bland annat Vänsterpartiet – men betyder det att de äger orden? Givetvis fick jag backning från just Vänsterpartiet som hävdar att jag inte kan mitt partis politik och att jag borde vara mer påläst innan jag skriver inlägg i debatten. Har jag månne trampat på en öm tå? Eller är jag kanske ett hot i valrörelsen? För min del är det patetiskt att sänka sig till personangrepp. Varför räcker det inte att bara redogöra för olika politiska alternativ och låta väljaren själv ta ställning? Om inte den egna politiken räcker som övertygelse – utan man måste angripa motståndaren personligt kan man fråga sig vart politiken i sig är på väg? Självklart känns det lite att bli angripen – särskilt som det är premiär . Men det lär väl blir fler gånger och kanske blir man luttrad till slut. Det är väl så här det är när man blir en offentlig person och när man framför åsikter i tidningen. Det var nog bara en tidsfråga trots allt.