I lördags skrev jag högskoleprovet för att öka mina chanser att komma in på sökt utbildning på högskolan till hösten. Jag har ju skrivit provet förut, tre gånger faktiskt. Men det var inför förra utbildningssejouren, för si så där 15-16 år sedan. Då var jag ung, oprövad och hoppfull.
I lördags tillhörde jag veteranerna. Jag kände mig gammal – lite ”out-of-place”, men samtidigt blev jag också inspirerad och hoppfull inför framtiden. Där satt jag i ett rum fullt med unga människor. De var livfulla, hoppfulla, pratglada och förväntansfulla. De utstrålade enormt engagemang och motivation. Och jag kände att det finns hopp för Sverige i framtiden. För i dessa unga människor finns viljan att förändra och utvecklas genom livet. Det är dessa människor vi behöver för att samhället ska fortsätta att utvecklas och nå nya höjder. Och jag ville fånga all denna positiva energi för att kunna spara den till portionsvisa injektioner i tider när allt ser så mörkt ut. Samtidigt blev jag också rädd. Rädd för att samhället med sitt utanförskap, sin misstro mot unga och sin segregation på arbetsmarknaden kommer att släcka dessa spirande frön.
För en ljusare framtid behöver vi ta vara på ungdomars livslust. Vi behöver bereda plats för dem och ha tilltro till deras kunskap och erfarenheter. Vi ska lyfta dem till oanade höjder, inte sänka dem ner i misstro och negativism. För detta ändamål måste unga beredas plats på arbetsmarknaden – på alla sätt som bara är möjligt. Vi ska inte känna oss hotade av deras entusiasm, utan omfamna dem och låta dem utveckla och styra vårt land. Endast då finns det hopp för oss alla inför framtiden!
Kristina Östman