Kära läsare! Som du säkert har märkt har frekvensen på nya inlägg minskat anmärkningsvärt på denna blogg. Detta är beklagligt – jag vet, men just nu har jag det lite svårt med att få livspusslet att gå ihop. Jag vill gärna engagera mig och driva politiska frågor, men orken finns inte riktigt där till att göra just detta.
Borde jag varit förberedd? Tja, det fanns många som redan tidigt påstod att det inte går att kombinera ett aktivt politiskt liv med att samtidigt vara småbarnsförälder. Jag slog själv bort detta med kommentarer såsom att det visst borde gå och att politiken borde föregå med gott exempel när det gäller att få livspusslet att gå ihop. Men sen har det liksom ändå blivit så att det är svårt att få allt att gå ihop. Tiden räcker inte till och stressen äter upp mig inifrån.
Ställer jag orimliga krav på mig själv? Förmodligen. Jag vill så mycket och har så många idéer som jag vill driva. Men jag vill också ha tid för återhämtning och tid med man och barn. Det är så lätt att slukas upp av det politiska engagemanget. Och ju mer man bryr sig, desto mer tid går det åt.
Har jag lösningen? Nä, i dagsläget har jag inte det. Jag har fortfarande inte hittat balansen i livet. Jag vet inte vad jag ska välja bort för att få ner stressnivån till en rimlig nivå. Jag känner mig fortfarande lite lost.
Men där har du som läsare i alla fall en förklaring till varför det inte kommer så många blogginlägg just nu.
Ett nytt år har tagit sin början och med kommer också nyårslöftenas tid. Ett löfte som ges i nattens sena timmar och som oftast innehåller någon form av måsten för kommande år. Syftet med nyårslöftet har jag egentligen aldrig riktigt förstått. Är det för att man ska känna sig som en bättre människa? Och är man i så fall en sämre människa om man inte ger nåt löfte? Eller är det tradition som styr? Och vad är det i så fall som gör att man inte kan bryta traditionen?
De flesta löften som ges handlar om att leva mer hälsosamt, att träna mer, att sluta röka eller att gå ner i vikt. Sådana löften lägger extra börda på sin avsändare och förpliktigar mer än de förnöjer. Och oftast är det mycket svåra att hålla. För att ändra sin livstil gör man inte bara sådär i en handvändning. Då föredrar jag löften i stil med en god väns idé: att bli bättre på att ta livet med en klackspark. d v s att våga förlora kontrollen. Dessa löften kan visserligen bli ett måste de också, men är inte lika förpliktigande utifrån ett individuellt perspektiv. De innefattar inte heller någon kroppslig förändring som kan vara svår att genomföra i det långa loppet.
Men om man ser nyårslöften litegrann som vallöften, kanske innebörden inte blir lika förpliktigande? Då blir löftet mer en önskan om något, eller en viljeinriktningen för framtiden. För så ska ett vallöfte ses – inte som något påtvingat – utan som en önskan om gynnsamma förändringar. Vallöften förutsätter vinst. Utan vinst – ingen regeringsmakt och därmed ej heller en möjlighet att infria löftena. Vallöften förutsätter också inflytande, även om vinst uppfyllts. Utifrån detta bör vallöften vara realistiska och därmed genomförbara. Detta kan också appliceras på nyårslöften.
Med andra ord, är det realistiskt att lägga fler måsten på mig själv inför det nya året? Eller är det bättre att ta dagen som den kommer och bara vara? Varför måste livet gå ut på att planera framåt, varför kan det inte räcka med att bara vara i nuet?
Nåväl, det var bara några tankar inför framtiden. Eftersom jag förespråkar valfrihet, är det förstås i slutändan upp till var och en. Och jag önskar givetvis alla en riktigt god fortsättning på 2012!
Vi skriver idag första advent och väntan till julen har således inletts. Visserligen är det svårt att få några egentliga julkänslor när det är tio grader varmt och regnet öser ner. Samtidigt infinner sig en viss förväntan i takt med att det becksvarta mörkret nu lyses upp av allehanda adventspynt i form av stjärnor, ljusstakar och granar med ljus i. En liten tröst i mörkret.
Samtidigt känner jag mig så innerligt lyckligt lottad. Jag har ett varmt, skönt hus att bo i, jag har mat på bordet och jag har en underbar familj och underbara vänner omkring mig. Jag kan alltså se fram emot jultiden med förhoppningar och glädje. Det är dock inte alla förunnat att ha sådan tur som jag. Och mina tankar går ut till alla dem som har fått en annan lott i livet.
För juletiden och advent är också ett tillfälle till eftertanke och solidaritet gentemot min nästa – oavsett om denna befinner sig i Sverige, eller i något annat land. Jag vill gärna göra något för andra i juletiden, men ibland är det svårt att veta hur. Jag lider med alla de barn som har det svårt i världen och här hemma. De som inte ser fram emot julen, utan snarare har en klump i magen. Det borde inte få vara så.
Att skänka en slant kan vara en väg att gå, men egentligen skulle jag hellre vilja sprida kärlek. Det kanske räcker med ett extra leende, eller att se andra som har det svårt. Jag tror ingen vill bli tyckt synd om, men att bry sig om varandra är extra viktigt under denna tid. Att se varandra och att räcka ut en hand till sin nästa kan vara nog så viktigt. Ingen ska behöva känna sig så ensam att livet blir för tungt. Och alla barn borde få en jul full av glädje. Och finns det nåt sätt jag kan bidra så vill jag göra det.
Inför Lex Carema och se till att de drabbade får skadestånd och pengarna tillbaka! Det föreslår Centerpartiets förste vice ordförande Anders W Jonsson med anledning av de allvarliga brister och den vanskötsel som förekommit på två äldreboenden, drivna av Carema Care. Några av de åtgärder som Anders W Jonsson föreslår på sin blogg är:
- Att få till en tydlig lagstiftning mot den typ av skatteplanering som vi nu ser att ett flertal av riskkapitalbolag inom välfärdssektorn ägnar sig åt.
- Att ge Socialstyrelsen i uppdrag att snarast göra en särskild granskning av de större utförarna inom äldreomsorgen.
- Full återbetalning och skadestånd till de individer som drabbas.
Även partiledare Annie Lööf skriver om Lex Carema på sin blogg.
Idag startar Annie Lööf sin omtalade Framtidsresa. En resa som omtalades redan i installationstalet i Åre för drygt en månad sedan. Syftet med resan är att åka runt i landet och möta människorna, möjligheterna och utmaningarna. Byggt på grunden av frihet, trygghet och hållbarhet har Centerpartiets resa mot framtiden precis börjat. Att fysiskt ta sig runt på olika platser och besöka vardagens hjältar är en del av denna resa. En mycket viktig sådan, ty det är i mötet med människor framtidens politik ska formas. Det är människors önskningar som ska ligga till grund för hur vi formar vår värld. Framtiden handlar om att se möjligheter i dessa önskningar och att ge förutsättningar för deras förverkligande.
I ljuset av Framtidsresan, ställer jag mig frågan: Vad finns det för framtid för oss i Västmanland? Hur ser våra möjligheter ut och vad önskar våra invånare att framtiden ska innehålla?
Visst vore det härligt om Annie även besökte oss? Ett personligt möte betyder så mycket och att få uppskattning för en innovativ idé är inte heller fel. Det vore väldigt intressant att höra andras idéer om vilka möjligheter de ser i Västmanlands framtid? Vilka är våra vardasgshjältar, våra entreprenörer och våra framtidslöften? Vet du någon?
Riksdagsledamöternas lön, eller snarare arvode, är återigen på tapeten efter att de, likt andra anställda, har fått en löneförhöjning. Löneförhöjningen var på 1000 kr, d v s ca 1,8 %. Ingen stor löneförhöjning procentuellt sätt, men ändock en källa till debatt och en möjlighet för människor att uttrycka sitt missnöje.
Och jag kan hålla med missnöjet till viss del. Är det verkligen rimligt att man som riksdagsman/kvinna ska tjäna 57 000 kr/månad med tillägg för hyresersättningar, traktamenten och andra förmåner? Samtidigt håller jag inte med. Det är ju väldigt få av oss som kan tänka sig att byta plats och själva gå in och jobba i riksdagen. För det handlar ju inte bara om att sitta i plenisalen och fatta beslut. Att vara riksdagsman/kvinna är inte ett vanligt jobb, utan ett uppdrag från väljarna. Du är i väljarnas tjänst och ska finnas tillhanda för väljarna i stort sett närsomhelst. Det är alltså ingen reglerad arbetstid, ingen egentlig semester (du är ju fortfarande tillgänglig under semestern) och inget egentligt privatliv.
I ljuset av detta blir ”lönen” kanske inte helt orimlig ändå? För vem vill vara tillgänglig jämt? Och vem vill att hela ens liv ska granskas in i minsta vrå? Dessutom finns det ju vissa riksdagsmän/kvinnor som lever under en hotbild och som till råga på allt måste ha SÄPO hängandes efter sig hela tiden.
Men vaddå då, kanske du tycker? De har ju valt de själva. Jovisst, men vill vi att människor ska fortsätta att göra det valet, lär vi nog fundera några extra gånger innan vi uttrycker ett alltför stort missnöje. Något slags ”plåster på såren” måste de ju få – våra folkvalda – för att de under 4 år lånar ut sina liv till oss!
Det har hänt igen. Det ofattbara. Ett barn som dödats och som inte längre finns. Ett barn som nyss lekte och hade roligt, men som sedan mötte ett ofattbart öde. Jag kan inte förstå. Jag orkar inte förstå. Jag blir bara så ledsen att det värker i hjärtat. Tårarna rinner sakta nerför min kind. Hur ska vi kunna förstå denna händelse? Eller alla andra som skakat vårt land de senaste månaderna. Det är så ofattbart att ett litet oskyldigt barn ska behöva sätta livet till.
Och jag är ju ändå bara en utomstående. Jag har inga egna personliga band till detta barn. Jag kan inte förstå hur de anhöriga känner. Det är nog många varför och många om inte. Men innerst inne vet de alla att inget kan få barnet att komma tillbaka. Det känns så onödigt. Ett slöseri med livet.
Och frågorna hopar sig. Kunde något gjorts annorlunda? Varför var det ingen som såg? Och de som såg, kunde de ha gjort mer? Det är ingen idé att skuldbelägga eller kräva ansvar. Det får inte barnet att komma tillbaka. Men vi måste kunna lära oss något, så att inte fler barn behöver sätta livet till.
Jag tror på mer omsorg om varandra. Vi måste våga bry oss om varandra i tillvaron. Sträcka ut en hand då och då och visa värme. Inte välgörenhet som kräver tacksamhet, utan ett varmare klimat där omsorg och omtanke präglar livet. Vi måste våga se varandra. Inte med pekpinnar om rätt och fel, utan med kärlek för vår nästa.
Det är fint med blommor och ljus efter en tragedi, men det är än viktigare att finnas där och bry sig om så länge livet fortfarande pulserar. Det är en tanke att bära med sig i vardagen. Ju mer kärlek vi ger varandra, desto mer kärlek blir det, för kärleken kan inte ta slut.
I dagens Västmanlands läns tidning (7/10) har jag en debattartikel om serveringen av lättmjölk i skolan:
Återinför mellanmjölken i förskolan!
”Mamma, varför får vi mjölk som smakar vatten på dagis?” frågar mina barn. Frågan kommer av att förskolan numera serverar lättmjölk, i stället för mellanmjölk. Orsak: Livsmedelsverkets riktlinjer om begränsat intag av mättat fett hos barn.
Fyraåringar rekommenderas att dricka 0,5 liter mjölk per dag. Detta motsvarar 1,65 g mättat fett för lättmjölk och 4,9 g mättat fett för mellanmjölk. Utelämnat ur ekvationen är smakskillnaden mellan de olika mjölkslagen. Därmed riskeras att barn dricker mindre mängd mjölk än vad som rekommenderas.
En annan bieffekt är att barnen redan i tidig ålder tränas att undvika fett i maten, något som på lång sikt kan öka ätstörningar hos barn.
Att på kort sikt ”tjäna” 3,25 g mättat fett per dag är inte ett tillräckligt bra argument för att behålla lättmjölken. Därför bör mellanmjölken återinföras.
Tycker att det är skrämmande att man redan i tidig ålder tar bort produkter för att de innehåller fett. Visst ska förskolan föregå med gott exempel, men lättmjölken är ju inte ens en naturlig produkt! Hoppas på åtgärder efter denna debattartikel.
Jag vill ha en varierad natur, där mångfald är ledordet. Ängsmarker som växer igen är inte förenligt med denna önskan. Att bevara ängens biologiska mångfald är en vikig del av Sveriges klimatarbete. Biologisk mångfald bygger upp jordens ekosystem och utan en rik mångfald kan naturen inte hantera klimatrelaterade kriser. Ängen är en artrik och exklusiv naturtyp som skapats genom århundraden – eller till och med tusentals år – av hårt och noggrant arbetande bönder.
Men varför skulle våra ängsmarker växa igen?
En förutsättning för att ängsmarkerna frodas är att någon sköter om dem. Detta görs till stor del av våra bönder, genom djurhållning. Att överge ängen som betesmark innebär att buskar och träd ges fritt spelrum. Detta får i det långa loppet till följd att markens artrikedom försvinner.
Finns det ett reellt hot om att djurhållningen kan försvinna?
Senaste igår gav ytterligare en djurägare i länet upp drömmen om djur på egen gård (VLT 3 oktober 2011). Detta efter att återigen ha drabbats av vargattack på fåren – och till följd av detta mött oförstånd från både myndigheter och allmänhet. Trots väl fungerande elstängsel, miste flera får livet eller blev så svårt skadade (och liggandes i plågor) att de måste avlivas.
Döda och avlivade får från vargattacken i Rörbo
I Västmanland finns idag flera vargrevir. I Skultunareviret, vars vargar tros ligga bakom attacken i Rörbo, har antalet vargar utökats med sju eller åtta valpar. Det finns alltså 10 vargar i området.
Har inte djuren rättigheter?
Vems rättigheter pratar vi om? Ska vi tillåta hur många vargar som helst även om detta innebär att de ger sig på tamdjur? Och har inte dessa djur några rättigheter? De får som utsattes för vargattacken natten till måndag har ju faktiskt både utsatts för stress och exterma plågor. Ett rent djurplågeri. De har i många fall hetsats till att kasta sig över fungerande elstängsel (=elstötar) mot en säker död eller plåga från vargar som attackerar. Och när de väl attackerats är det få av dem som faktiskt avlidit direkt. Istället handlar det om djur som får ligga i timmar och plågas. Knappast nåt som kan vara försvarbart ur djurens synvinkel.
Vågar vi bo på landsbygden?
Vargen attackerar inte människor sägs det. Inte än i alla fall. Men vad ska människor på landsbygden leva av om de inte kan ha en gård och veta att deras djur är säkra? Och vad händer med närodlad mat om våra djurgårdar försvinner? En levande landsbygd förutsätter att också de människor som bor och verkar där trivs och slipper ständig oro. De gör ett ofantligt stort jobb i att bevara vår biologiska mångfald. Och istället för att bemötas med misstro, borde vi göra vårt yttersta för att underlätta deras tillvaro. Även om det innebär att skjuta en och annan varg ibland.
Läs gärna vad min centerpartistiske kollega i Sala – Mikael Jonsson – skriver i frågan: http://politiskvardag.blogspot.com/2011/10/lidande-i-rott-pa-vitt-i-vargens-spar.html
Just nu pågår statsministerns presskonferens, där den nya centerpartistiska laguppställningen presenteras. Något överraskande tog Annie Lööf själv näringsministerposten, istället för den tippade miljöministerposten. Detta kommer förmodligen av det faktum att man som miljöminister spenderar mycket tid utomlands, vilket är svårt när man också ska vara partiledare. Annie Lööf tar även över de regionala tillväxtfrågorna från Anna-Karin Hatt. Anna-Karin blir istället IT- och energiminister. Ny miljöminister blir Lena Ek, tidigare EU-parlamentsledamot. Lena är genom sina år i EU-parlamentet ett väl etablerat namn i Europa, vilket jag tror kan underlätta hennes arbete. Dessutom sitter Eskil Erlandsson kvar som landsbygdsminister – ett bra val tycker jag. Vi fåralltså en – i mitt tycke – framåtsträvande, ambitiös och duktig laguppställning.
Laguppställningen blir alltså:
- Annie Lööf, närings- och regional tillväxtminister
- Anna-Karin Hatt, IT- och energiminister
- Lena Ek, miljöminister
- Eskil Erlandsson, landsbygdsminister
Däremot blev det tack och adjö, som väntat, till Maud Olofsson och Andreas Carlgren. Förhoppningen är att de istället får andra, spännande uppdrag att arbeta vidare med.
Själv ser jag fram emot en tydligare centerpartistisk politik, där vi ställer mer krav på att våra eminenta idéer får mer plats i alliansregeringen.
Kristina Östman